En bunkeränkas memoarer
Jannike Nordensson, 01 april, 2013
För ganska exakt ett decennium sedan fyllde min käre make Pelle 40 år och jag ville hitta på något annorlunda – ett minne för livet, nu när det bara var hälften kvar.

Eftersom jag var väl medveten om hans brinnande intresse för militärhistoria i alla former, googlade jag på resor och hittade en som lät trevlig – Expedition Ishavsfronten. I början av juli bussade han iväg på en nätt liten rundtur till bland annat Kandalaksja, Petjenga, Murmansk, Jyvväskyllä och Kirkenäs.

Varje dag ringde han och berättade nya spännande anekdoter om munkar som krävde ursäkter för svensk-anfall på 1300-talet, vodkastinna borgmästare i ryska småstäder och smaskig löjrom direkt ur älven.

Väl hemma igen bar han stolt som en katt med en bofink fram sina fynd: granatsplitter anno 1944, en rysk medalj som garanterar spårvagns-åk resten av livet i någon fjärran öststad och så en kamera full med bilder av cement, armeringsjärn, betong och taggtråd.

Efter denna första grand tour var det som att ha öppnat Pandoras ask. Varje år åkte han sedan till Normandie, Berlin och Kreta för att nämna några platser. Varje gång samma motiv ur kameran:

Han: ”Titta här! Rommels bunker!”
Jag: ”Betong. Och armeringsjärn?”
Han: ”Ja, men det är Rommels betong och armeringsjärn!”
Jag: ”Jaha.”

När vi sedan på ödets märkliga vägar flyttar till Karlskrona, hamnar vi i ett militärhistoriskt Edens lustgård. 1500 objekt inom en mils radie – från 1600-talet och fram till våra dagar.

Det gick inte längre att värja sig. Jag drogs obönhörligt ut på foto-utflykter i havsbandet för att föreviga nedlagda fort och, tvingades klättra ut i svårbemästrad terräng för att leta efter löpgravar och draktänder.

Men ju mer jag lärde mig desto roligare blev det. För passion smittar och detta med bunker-safari handlar om något helt annat än betonghögar i skogen.

Det finns nämligen ett starkt element av skattjakt, att vara den som hittar och fotar dolda platser. Det handlar också om att lära känna historien från världspolitik ner till den enskilde värnpliktige som sovit, ätit, skitit i rikets tjänst. Och det kanske roligast av allt, de nya vänner jag lärt känna under arbetet med att inventera och visualisera den här unika kulturmiljön.

Som allt annat i livet handlar det om att ett öppet sinne och viljan att lära nytt, visar universum man inte visste fanns – eller trodde man fick besöka. Men när det gäller den fysiska militärhistorien är mycket numera tillåtet att titta på och fotografera. När det gäller den mentala militärhistorien kan man behöva bakgrundsfakta och en kontext för att förstå både syfte och all teknik, särskilt om man aldrig gjort lumpen.

Min ambition är att i den här bloggen sänka tröskeln till MÖP:arnas (Militärt överintresserad person :)) värld så att fler kan ta del av dessa historiska fortifikationer som är allas vår egendom!

Tillbaka till startsidan